Archives for the month of: juni, 2014

Jag kommer som vanligt att åka ner till Kroatien i sommar. Åker ner den 12 juli. Jag har några dagar över om det är någon som vill kämpa mot en blåfenad tonfisk. Försäsongen har varit riktigt bra, så förväntningarna är stora. I min mening är den blåfenade den starkaste och roligaste fisk man kan fiska.
Hör av er om ni vill ha en oförglömlig fiske resa.

Tight lines
Peter

Annonser

20140606-193851-70731080.jpg

Första laxen i båten. Vikt 7,5 kg. Rolig fight. Nu gärna en till.

På väg ut igen för att försöka på lax vid singö. Ser lovande ut. Rapport kommer hoppas jag.

Ella var nere och fiskade med mig förra året. Läs hennes fantastiska artikel här.

Sexton grader.

Min fiskekompis Richard Nielsen och jag kliver av planet. Vi har sommarkläder på oss och fryser. Vår gemensamma vän Peter Cernold möter oss på Zadar flygplats. Han undrar varför vi har tagit med oss kylan från Sverige. Kroatien brukar vara varmt i september. Det har varit varmt fram tills i dag. Richard tittar på mig. Jag vet vad han tänker. Vi tog ur tjocktröjorna från resväskan hemma. Nu ångrar vi oss.

Peter driver Brav bilverkstad på Östermalm i Stockholm sedan 23 år. Några veckor om året åker han till Kroatien för tonfisket. Han är duktig inom många områden och det han gör vill han vara bäst på.

Peter har vunnit många fisketävlingar, senast CWC Lax Cup Nynäshamn 2013 tillsammans med Christer Wilhelmsson. Hans dröm är att bli Big Game Kapten, en dröm som är nära att gå i uppfyllelse.

Det är 287 mil från Stockholm till Jezera i Kroatien. Varför berättar jag det? Jo, Peter Cernold trailar sin båt ända dit och hem igen till Åkersberga! Det är hängivet och det imponerar på mig. Det beskriver också hur ambitiös han är som person. De lokala fiskeguidernas kunskaper i Jerzera har han snappat upp och tagit till sig. Nu fiskar han bättre än de vissa dagar. Vill du ha en upplevelse utöver ditt vanliga fiske hemma i Sverige, tveka inte! Åk till Kroatien.

Tidig morgon och solen är på väg upp. I dag är luften varmare och tjocktröjan bara ett minne.

Adriatiska havets vatten har en underskön färg som skapas av att botten består av kalksten.

Bergsöarna ligger vita, nästan som snö, mot det blå havet. I det förgångna var vinden en välsignelse, en gynnsam kraft som lockade sjömännen till gedigna upptäckter. Men ”Bora” är en oberäknelig, nordvästlig vind som blåser från land. Den är kall, torr och rensar luften. Sikten efter en Bora är bra. Vädret blir soligt och klart. Boran säger: ”När jag far fram, får inte du fara!’’.

Vattnet kännetecknas av korta, höga vågor med vita kammar som gör det svårt att navigera. Borans torra luft sägs ge den adriatiska skinkan ’Pršut’ sin utsökta kvalitet och smak. Men vem tänker på skinka då finvädret plötsligt byter skepnad och slår om till ilsken blåst som stormar fram i 30 m/s. Boran överraskar oss. Regnet vräker ner och kylan som regnet tar med sig biter oss i skinnet. Sikten försämras snabbt. Plötsligt ser vi bara trettio meter runt om från båten. Vågorna är två meter höga. Radarn slås på, VHF-en går varm. Det pratas på tyska, danska och flera andra språk som jag inte förstår. En del båtar går mot nödhamn. Peter parerar vant medan jag håller 360 grader utkik. Richard letar efter våra regnkläder. Jag ser att han får ett oroväckande ansiktsuttryck. Han tittar uppgivet på mig och ropar att kläderna är kvar hemma innanför dörren. Peter flinar glatt och i vindens vrål hör jag honom:

-Sopsäckar! Ta på er sopsäckar!

Vi är alla plaskblöta och fryser som kinesiska nakenhundar. Det är bara två sekunder mellan blixt och åskknallar. Det dånar i öronen, vindens ursinne skrämmer oss. Båten far som en pingpongboll och är nu helt styrd av vågorna. Vi huttrar och är helt tagna – för fem minuter sen var det soligt, lugnt och varmt! Vi har sett himlen dela sig i en ljus och en mörk sida. Men vi anade inte att det blåaktiga vackra havet var i hemligt samförstånd med Bora. Nu ber jag till Jugo-vinden för allt jag är värd. Jugo är sydvästlig och varm. Dessutom är tonfisken vanligtvis på hugget då. Jag känner hur iskallt vatten forsar in i halsöppningen till min provisoriska regnkappa.

Den som aldrig har drillat en tonfisk kan nog inte förstå vilka fruktansvärda krafter dessa djur har. Jag tänker ändå våga mig på att beskriva upplevelsen. När tonfisken går på djupet kan det närmast beskrivas som att försöka drilla en scanialastbil hängandes från en bro. När den är närmare ytan beter den sig som en Ferrari på Autobahn och rusar i sidled. Den kan tvärvända på en sekund och rusa i 80 km/h. Tonfisken är världens näst snabbaste fisk och den starkaste att fajta. Så här säger Peter:

-Gå till gymmet. Kör allt vad du har i dina muskler på alla maskiner samtidigt i vansinnestempo! Då kan du komma i närheten av att förstå vilka fruktansvärda krafter du utsätts för under en tonfiskfajt.

Jag trodde jag kunde föreställa mig hur det skulle vara att drilla en tonfisk….. men tji fick jag…

 

Andra dagen

80-poundsrullen löser ut och Peter ber mig att sätta på mig fightingbältet. Självklart vill jag köra standupfight! Att ta hem fisken med denna metod kräver teknik och styrka. Här står jag alltså upp i båten och spöet spänns fast i ett figthingbälte som sitter runt mina höfter. Peter lyfter spöet ur spöhållaren och sätter ner det i mitt bälte. Ingen annan än han får lov att lyfta spöet. Det är förenat med livsfara om man inte vet hur det ska göras.

Tonfisken är stark, en styrka jag aldrig tidigare mött i mitt fiskande. Peter visar hur jag ska jobba med benen: ”Luta dig bakåt, stanna upp en sekund, luta dig sen lite framåt samtidigt som du hämtar hem lina!” Det blåser en hel del. Jag får hjälp av sidsjön, de rullande vågorna använder jag som hävkraft.

Jag börjar känna mig bekväm och slappnar av en sekund. Det skulle jag inte ha gjort! Det säger bara smack och jag kanar på mina knän över durken, nära att dras över bord! För en mikrosekund går det som i slowmotion och jag undrar hur i helskotta jag hamnade här. Mina skinnflådda knän svider och spöet vilar mot akterspegeln. Vips står jag på fötter igen. I ögonvrån ser jag Peters eländiga grin. Både han och jag vet vad som kan hända. Spöet kan gå av, jag blir flera tusen kronor fattigare och Peter mister ett specialspö… ingen bra kombination. Framförallt då han ska ställa upp i uttagningen till VM i tonfiske.

Tonfisken väger sjutton kilo. Den leker med mig som om jag vore en liten vante.

 

Varje kväll beställer Peter betesfisk, sardiner från de lokala fiskarna och bestämmer en tid att mötas morgonen därpå. I Kroatien har de en liten annan syn på det här med tider än vad vi är vana vid i Sverige. Har du riktig otur kan leveransen komma först fram på förmiddagen. Så är inte fallet för oss denna morgon. Medan Peter tar emot sardiner och is sticker vi till byns bagarbutik och köper piroger till dagens lunch och vitt bröd för mäskning. När vi kommer till båten är vi ivriga och de pålastade sardinerna är fulla av hungriga köttätande getingar.

 

Mäskningen är en hel vetenskap. Det får inte vara för lite men heller inte för mycket. Peter visar hur han vill ha det: ”Börja med att göra reklam för dig genom att kasta ut två nävar sardiner. En på vardera sidan om båten. Efter det klipper du itu två sardiner varje minut, en på vardera sidan, för att sen fortsätta med en varannan minut. När du ser tonfisk på lodet arbetar du med chumboxen. Den är som en liten sump som hänger strax under båten”.

I Peters sump finns halvmosade sardiner blandade med hans egengjorda hemliga specialblandning. ”Du lyfter upp och sänker chumboxen ett par gånger för att lägga ut en liten rökridå”.

Tonfisken har bra syn. Dessutom är den intelligent och ser och fattar med lätthet när en sardin sitter fast i en lina. På det här viset optimeras möjligheterna till hugg.

Vi närmar oss halv fyra. Då ska vi lyfta grejerna ur vattnet för att hinna till flyget. Så plötsligt: en smäll i 80-poundsrullen! Linan viner ut i ett rasande tempo, halva rullen töms. Det är inget morrande ljud utan ett avgrundsvrål. Jag blir nästan rädd att linan ska smälta av den enorma värme som den utsätts för. Peter skriker:

-Ella! Orkar du verkligen brottas med den här fisken? Det går inte att byta drillare när du väl har börjat! Du måste vara helt säker! Jag har ditt liv på mitt ansvar!

Jag vill! Jag kränger på mig fightingbältet. Peter frågar mig igen: Ella, är du säker? Det är en riktigt stor tuna på! Du väger inte mycket. Om du inte orkar måste du släppa på bromsen -annars åker du över bord och dras ner i djupet. Tänk på att du inte sitter fast i något!

Under ett kort ögonblick funderar jag på om jag är riktigt klok… den här fisken är mycket större, hur mycket större vet jag inte. Jag minns hur stark den ”lilla” tonfisken på 17 kilo var – mer än så hinner jag inte tänka… nu sitter jag fast och är sammankopplad med en best, med en scanialastbil som simmar i 80 knyck.

Peter parerar båten. Richard tar ett stadigt grepp i handtaget bakpå mitt fightingbälte som en extra säkerhet. Jag är rädd och upplever en underlig känsla av skräckblandad förtjusning. Jag är adrenalinstinn och beredd på mitt livs fajt.

Jag får kämpa rejält med att sprida linan jämnt över rullen eftersom den här typen av rullar saknar linspridare. Jag lyckas ta hem några meter. I samma sekund minns jag en viktig läxa: att hålla koll på var jag har min tumme! Peters ord om avkapade tummar på Big Game-fiskare ekar i mitt bakhuvud. Jag vilar en millisekund för länge, tonfisken hinner göra en snabb rusning och skinnet bränns bort. Tummen svider, svetten lackar. Peter häller kallt vatten i min mun och över mitt huvud.

– Kom igen Ella, ropar han. Du fixar det här! Nu har det gått en halvtimme och du har säkert lika lång tid kvar innan du får upp fisken. Tänk på tekniken, jobba med benen, luta dig bakåt! Lita på att utrustningen håller.

Mina ben skakar av mjölksyra, vinden tilltar. Jag är tacksam för att det fläktar men det är mycket svårare att hålla balansen nu. Jag är trött och är nära att kräkas av utmattning. Normalt är enmetersvågor ingeting, men med besten i andra änden av linan åker jag berg-och-dal-bana. Att köra standupfight är rätt ”manligt” (ursäkta uttrycket, tjejer!). Jag måste ha varit man i ett tidigare liv.

Så ser jag tonfisken i ytan. Den är enorm! Helsicke, vad stor den är! Så förvinner den med en snabb rusning ner i djupet igen. Tårarna knackar på innanför ögonlocken. Varenda muskel, varje sena i min lilla kropp kvider av smärta. Irriterande tankar far fram i hjärnan och på näthinnan läser jag: ”kanske grejar jag det inte!”. Av någon märklig anledning gör det mig förbannad, jag får nya krafter och vrålar rakt ut:

-Jag är starkare än du, jag är starkare än du! Hör du det! Nu ska du upp! Upp säger jag!

Någonstans i bakgrunden hör jag Peter och Richard skratta. Men nu finns det bara ett mål. Andas, hålla fokus och svälja tillbaka spyan som kommit halvvägs upp.

Smaken i min mun har förändrats. Nu är det mer blod och adrenalin. Tonfisken har börjat gå i deathcircle. Den gör så när den är trött och försöker vinna tid och kraft. Den simmar i en cirkel. Här gäller det att känna av i spöet åt vilket håll tonfisken går. Bestämda knyck i spöet förvarnar om att den kommer att byta riktning och då gäller det att vara med. Ett stjärtslag och så är det många meter lina som ska hämtas hem igen.

Femtio minuter har gått sen fighten Ella vs. tonfisken började. Nu är slutet nära. Med mina sista krafter förmår jag få in tonfisken till båten. Peter tar tag i leadern och den räknas som landad. Vant trär han en repslinga runt stjärtfenan och vänder tonfisken upp och ner för att den ska slappna av. Jag faller utmattad ner på knä och det svartnar för ögonen. Mitt medvetna jag far i väg men bara för en kort sekund.

Vi mäter tonfisken till 180 centimeter och uppskattar att den väger ca 80 kg. Det far ett lyckorus genom kroppen. I den stunden älskar jag den smärta jag känner. Jag ser rakt in i tonfiskens stora mörka ögon och tackar för fajten. Jag stryker henne med min blöta hand och tar farväl. Hon lämnar oss med en kaskad av vatten som hon piskar mot oss när hon simmar tillbaka ner i djupet.

 

 

 

Faktaruta:
Peters båt: Sea Fox 230 CC med en Mercury 275 Verado.
Spön: Custom byggda av Boomerang fishing.
Rullar: Shimano, Penn samt Alutechnos.
Lina: Jinkai,.
Tafsar: Seaguar Premier,.
Krok: Owner Super Mutu.
Peters fisketips: Ta kontakt med en guide.